About

English below

Vanja Lindberg intresserar sig för människans förhållande till det cirkulära och mystiska. Hennes arbete kretsar kring livets rörelse mellan förstörelse och återskapande, och hur allt i naturen ständigt bryts ner och byggs upp på nytt. Årstidernas skiftningar och naturens egen rytm blir en påminnelse om att livet inte är linjärt, utan cirkulärt i en evig cykel. Lindberg ifrågasätter det linjära sättet att leva, där livets linje ständigt stävar framåt och uppåt i en ökande takt. Ett beteende präglat av prestation, konsumtion och girighet. Girigheten, Avaritia, en av de sju dödssynderna, speglar den obalans som präglar vår tid.

Hon arbetar med textil applikation, en metod där tygstycken sys fast på en botten och tillsammans bildar motiv, strukturer och ytor. Sömmen blir en tecknad linje och tygremsorna penseldrag. Parallellt med det taktila tygarbetet tecknar Lindberg, där linjen får samma centrala betydelse. Teckningen blir en plats för undersökning av rörelsen och kompositionen i motiven, något hon fördjupar genom att enbart arbeta i svartvitt. Genom att pendelvis röra sig mellan textil och teckning gestaltar Lindberg den rörelse som ständigt återkommer i naturen och i människans erfarenhet. För henne handlar det också om hur allt är sammanvävt. Rötterna sträcker sig längre än vi ser och skapar ett tillhörande som ingen kan ställa sig utanför.

I sitt bildspråk återkommer Lindberg ofta till symboler som förkroppsligar det cykliska. Vulkanen blir ett sådant. Ett levande berg, styrt av jordens inre krafter, bortom mänsklig kontroll. Under jordytan pågår också ett stilla och osynligt arbete: markens invånare som bearbetar jorden, eller löken som gror, vissnar och åter gror. En påminnelse om livet som pågår i det fördolda. Jämte arbetet med det cykliska utforskar hon också motsatsen i det linjära tankesättet. Berget framträder då som en sinnebild av girighet, där urberget sprängs för kortsiktiga syften. Ett irreversibelt ingrepp i naturen som aldrig kan återskapas.

Bland hennes inspirationskällor finns uråldriga symboler som Ouroboros, ormen som äter sin egen svans, och fågeln Fenix som återföds ur sin aska. De blir bilder för hur allt hänger ihop i en evig rörelse av undergång och återuppståndelse. Lindbergs metod och bildspråk bär i sig samma cykliska process och väver samman hennes reflektioner kring människans plats i livets eviga spiral.

Vanja Lindberg (f. 1981) bor och arbetar i Stockholm. Hon tog sin Bachelor in Fine Arts vid Kungliga Konsthögskolan 2011. Hon har ställt ut på bland annat Liljevalchs Vårsalong, Galleri Anna Thulin, Konsthall Väst på Fjället, Rugstorpsbiennalen, och Tensta Konsthall. Hennes verk finns representerade hos Statens konstråd och i privata samlingar.

______________________________________________________________________________________________________________________________________________

Vanja Lindberg is interested in the human relationship to the cyclical and the mysterious. Her work revolves around the movement of life between destruction and renewal, and how everything in nature is constantly breaking down and being rebuilt. The changing seasons and the rhythm of nature serve as a reminder that life is not linear but cyclical in an eternal cycle. She questions the linear way of living, where life’s path constantly strives forward and upward, a behavior shaped by performance, consumption, and greed. Greed, Avaritia, one of the seven deadly sins, reflects the imbalance that marks our time.

She works with textile appliqué, a method in which pieces of fabric are sewn onto a base to create motifs, textures, and surfaces. The stitch becomes a drawn line, and the fabric strips become brushstrokes. Alongside the tactile work with fabric, Lindberg also draws, where the line assumes the same central importance. Drawing becomes a space for exploring movement and composition, something she deepens by working exclusively in black and white. By moving back and forth between textiles and drawing, she expresses the movement that constantly recurs in nature and human experience. For her, it is also about how everything is interconnected – roots extend further than we can see and create a sense of belonging that no one can stand outside of.

In her visual language, Lindberg often returns to motifs that embody the cyclical. The volcano becomes one such motif – a living mountain, governed by the forces within the earth, beyond human control. Beneath the surface, a quiet and invisible work also takes place: the inhabitants of the soil process the earth, or the onion that sprouts, withers, and sprouts again. A reminder of life that continues in the unseen. Alongside her exploration of the cyclical, she also examines the opposite in linear thinking. The mountain then appears as a symbol of greed, where the bedrock is blasted for short-term purposes, an irreversible intervention in nature that can never be restored.

Among her sources of inspiration are ancient symbols such as Ouroboros, the serpent that eats its own tail, and the phoenix, reborn from its ashes. They become images of how everything is connected in an eternal cycle of destruction and resurrection. Her method and visual language carry the same cyclical process and weave together her reflections on humanity’s place within the eternal spiral of life.